Ännu en jul har förflutit

Det är alltid med blandade känslor julen packas ner varje år. Det blir ett slags vemodigt bokslut där jag konstaterar att ännu ett år har gått och ännu en jul har förflutit och vart står jag idag och vart vill jag i morgon? Okej, det låter kanske mer drastiskt än vad det är men någonting gör det ändå med mig, dessa övergångar och skiften.

Var sak har som bekant sin tid - så det är väl som det ska vara. Livet. Tiden. Gången.

Nedan bjuder jag på en bildkavalkad över de små vännerna och prylarna som snällt får finna sig i att bli nedplockade och instoppade i lådor och skåp. I väntan på en ny jul.

Nyårsdagen - en dag för eftertanke

Nyårsdagen
Den första dagen på ännu ett nytt år
Se bakåt, se framåt
Vad har jag åstadkommit, vad vill jag åstadkomma?
Vem är jag? Vem vill jag vara?

Frågor utan svar, frågor som ger upphov till fler frågor...

Ja, så kan jag summera denna nyårsdag, en dag som lockar till existentiella funderingar om livet, stort som smått. Kanhända att jag blev extra påverkad när jag bestämde mig för att omstrukturera och sortera bland alla mina tusentals foton och hamnade 7-8 år bakåt i tiden då vi precis hade flyttat in i huset och barnen var betydligt yngre. Då är det lätt hänt att man trillar dit på nostalgiska tankar över tiden som flytt. Jag vet att var sak har sin tid, det är som det ska vara och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, men ibland måste man bara få hänge sig över flydda år och dagar och känna en saknadens vemod. Nyårsdagen är en dag som gjord för det!

Något som jag däremot inte känner vemod över är trädgårdens utveckling sedan vi flyttade in. Tvärtom. När jag gick igenom de gamla bilderna så inser jag att vi faktiskt har åstadkommit en hel del. Jag tycker själv att jag är en oerfaren trädgårdsarbetare men när jag ser vad vi faktiskt lyckats åstadkomma under de åren som vi har bott här så kan jag inte säga annat än att jag är både glad och nöjd över våra prestationer.

Bilden nedan är en av de första som jag tog, våren då vi flyttade in. Skiffern fanns här från början och inspirerade mig till att skapa en medelhavs-piazza nedanför balkongen. Jag röjde ogräs och kirskål, planterade lavendel, silverpäron och rosor och så småningom fyllde vi ut med gatsten.

Så här såg det ut våren 2010 när vi flyttade in

...och så här såg det ut i somras, efter vårt stora stenläggningsarbete

Lavendeln planterade jag första året

 ...och senare tillkom både silverpäron och rosor. Piazzan fyller jag med pelargoner, fikon och olivträd under sommaren.

 Vid entrén växte en stor hängande oxbär. Det tog några år innan jag "vågade" gräva bort den...

Och jag ångrar inte en sekund att jag ersatte den med en japansk lönn! De här bilderna tog jag i höstas och den är magnifik i sin färgprakt!

Under lönnen har jag under flera års tid planterat hasselört och ormöga

När jag ser denna bild så tror jag knappt att det är sant. Såg det ut så här? En sockertoppsgran som skymde fasad och fönster och en rhododendron-djungel på det!

 Vi sparade två rhododendron och beskar dem som små japanska träd. På den frilagda ytan lade vi singel och anlade en cykelparkering.

Ja, det blev en liten tillbakablick på några av de trädgårdsprojekt som vi genomfört under åren. Ibland behöver jag påminna mig själv om det som faktiskt blir av för annars kan jag lätt hänfalla åt att bara se det som är ogjort...

Blogga två dagar i rad?? Jag får hoppas att det är ett gott omen för 2018! 

En fin början på året önskar jag dig!
☆

Cathrine

40-tal i mitt 60-talshus

Hej på er mina bloggläsare där ute! Finns ni kvar? Senast jag hängde här på bloggen var i somras när stenprojektet i trädgården äntligen blev klart. Nu kastar jag mig in, så här i sista skälvande stunden av 2017.
Många av er "träffar" jag på instagram varje vecka men jag är osäker på om det finns några kvar här som inte har instagram. Finns du? Du får gärna ge mig en hint.

Bloggen ligger mig varmt om hjärtat och jag vill inte släppa den även om det är långt mellan inläggen. Projekt med före- och efterbilder brukar vara roligt att läsa, tycker jag själv, så därför är det just ett sådant inlägg som kommer idag.

Vi har bott i huset i drygt sju år nu och det sägs ju att saker och ting sker i 7-årscykler. Detta cykelfenomen smög i gång tidigare höstas då en ny kudde och lampa flyttade in i vardagsrummet. Nu har det spridit sig till en vägg i hallen där jag faktiskt redan när vi flyttade in hade idéer om just den väggsnutten där stringhyllan är uppsatt. Då var det dock enklast att måla den vit som resten av väggarna i huset. Mellandagarnas vila, samt att jag önskade mig hantverkshjälp i julklapp av maken, har gjort att vi nu skred till verket. Att tapetsera. Valet av tapet är ingen impulshandling - den har jag spanat in i drygt 10 år - så jag kan nog säga att jag är säker på att mitt val kommer att hålla länge för min smak!😄

Denna vy i hallen kanske ni känner igen...

...och även denna vy, kan jag tro

Maken som gör hantverket åt mig 💓

Tapeten då?
Jo, det är Mediterranea av den italienska designern Piero Fornasetti. Tapeten designade han i slutet av 40-talet och är ett svart-vitt grafiskt repeterande mönster av medelhavshus där vissa kupoler skimrar i guld. Stringhyllan lanserades faktiskt 1949 så nu kan man väl säga att de båda är i samklang med tiden.

Och dominoeffekten av tapetseringen kommer som ett brev på posten - kobran och de andra prylarna får avstå sina platser till förmån för mer passande...

Än så länge är det glest i hyllan, vilket känns befriande. Dessutom har jag tänkt att det är tapeten som får spela huvudrollen tillsammans med en stram och minimalistisk stringhylla. Vi får väl se hur länge det varar...
Stolen kommer jag att byta ut så småningom. En pall i krom och svart tror jag skulle harmonisera fint.

Nu vill jag önska er alla ett riktigt 

Gott Nytt År.

Cathrine 💖

Fortsättningen på semesterarbetet i trädgården

Ja, denna semester blev "sommaren vi valde att lägga tid på trädgårds- och husprojekt". Och det är inte fy skam det heller. En trädgård blir ju som bekant aldrig klar, vilket egentligen är själva grejen med trädgård (i alla fall för mig); att den erbjuder en plats för skapande och livgivande processer som aldrig sinar. En plats för livskvalitet och glädje. Även om det ibland innefattar tungt arbete och upp- och nedgångar i växtlighet och väder man inte styr över. Som livet helt enkelt.

Här kommer en bildberättelse från där jag slutade vid förra inlägget. Nämligen arbetet med gatstenen och skifferplattorna runt lavendelrabatten, och som nu fortsätter framåt i trädgården. Bered dig nedan på en bildkavalkad hur det såg ut under arbetets gång och hur det sedan blev.

Hit hade vi kommit för några veckor sedan
...sedan blickade vi framåt

Skifferplattorna ska lyftas och flyttas in mot mitten av gången och rosenbågen,

och gatstenen ska fortsätta att fylla ut området nedanför balkongen

Så vi kör på! Jag är stenframbärare och maken är stenläggare.

Vi passade även på att gräva ner ett rör som vi kan lägga elkabel i till utebelysningen på spaljén.

Åh, herregud hur det såg ut!

Belöningen kom dock så småningom...

Det var värt varenda minut, timma och vecka! Jag är så himla nöjd och lycklig över resultatet!

Äntligen igång med ett trädgårdsprojekt

Startskottet har gått för ett efterlängtat trädgårdsprojekt, nämligen att gräva fram och lyfta upp skifferplattorna, och fylla på med gatsten runt lavendelrabatten. Marken sjunker och gräset tenderar att växa över skiffret för att sedan ivrigt fortsätta sin väg in i rabatten. Något jag ogillar skarpt. Jag har länge längtat efter att få sätta igång detta projekt (läs: att maken ska få tid). Gatstenen har legat på hög och bara väntat på att få läggas!

Inte fint när det inte finns någon tydlig början och slut på rabatt och gräs och synd på de vackra skifferplattorna som knappt syns...

Och plötsligt händer det! Tid, lust och ork sammanstrålar.  Jag drar skottkärror till och från platsen och maken tar hand om de tunga lyften...

 ...och hantverket att lägga sten.

Och jag kan inte bli annat än imponerad av det fina arbetet han gör!

Fortsättning följer...

Önskar dig kära bloggläsare en fin början på juliveckan!

Cathrine

Första juni

Insåg att det redan har gått en månad sedan inlägget den första maj - så då är det väl läge för ett nytt inlägg idag, den första juni när försommaren har gjort sitt inträde.

Jag blir lika häpen varje år när växtligheten sätter fart, det är liksom ingen hejd på den. Ena dagen knoppar det för att den andra dagen blomma. Jag får ofta känslan av att inte hinna med och det är jag nog inte ensam om. Vi är nog fler som vill stoppa tiden så här års.

Det största skådespelet i min trädgård nu är den gamla azalea-damen, full i knopp, och som fullständigt kommer att explodera i dagarna. Jag har sagt det tidigare år och säger det igen; egentligen gillar jag knoppstadiet bäst. Blommorna är fantastiska, men de är på gränsen - de svulstiga cerise-oranga som snart visa sig ska...

Men jag kan inte låta bli att älska dem i alla fall!

Ha det nu gott och fint i den ljusa försommaren!

Cathrine

Första maj

Äntligen kom den tillbaka - våren! Och äntligen - ett blogginlägg! Är ni några som fortfarande hänger kvar här hos mig trots mina sinande inlägg? Många av er "träffar" jag nästan dagligen på Instagram där ni också ser mig oftare än här. Trots det vill jag inte släppa bloggen, den ligger mig varmt om hjärtat på något sätt. Så jag fortsätter med några inlägg då och då och hoppas att ni hänger med.

Vilken första maj det har varit idag! Precis så som en första maj ska vara. Solen värmde och kaffet smakade gott i trädgården. Premiär för både utemöbler och vattenkannor som fick komma upp från källaren. Men eftersom våren har tvekat så länge finns det inte så mycket som har kommit upp i rabatterna än, tur då att det finns penséer - vårens hjälteblommor som klarade både snön och minusgraderna som kom i påskas. Nu hoppas jag att det är slut med det så att våren kan börja på riktigt!

Önskar dig en fin början på maj!

Kram Cathrine